Fra Athelas nr. 9, 1995, copyright Imladris - Danmarks Tolkienforening

Fri fantasi og sort magi

­ fænomenet Ohlmarks

Af Lars-Terje Øland Lysemose

med bistand fra Johan Söderberg

Tak til »Gandalf&laqno; fra Midgårds Fylking samt Pia & Christer Romson

I Danmark er Tolkien for længst blevet en anerkendt forfatter, ja han har måske endda knap nok høstet større berømmelse end netop her i landet ­ nok ikke mindst takket været en række kulturelle personligheder som Kløvedalerne fra Maos Lyst og vis »Ingahild Grathmer&laqno;. Men vi skal ikke langt for at finde eksempler på det modsatte. I landet hinsidan, der som et af de første fik oversat Hobbitten (1947) og Ringenes Herre (1959), har ganske anderledes synspunkter været fremført ­ og dét endda af manden som »in-troducerede&laqno; Tolkien i Sverige: oversætteren Åke Ohlmarks. Athelas bringer her historien om, hvordan det kunne gå så galt, som det vitterligt gik.

En »afslørende&laqno; bog

Den 23. oktober 1993 havde ni personer fra 7 nordiske Tolkienselskaber sat sig i stævne i Forodrims daværende lokale i Stockholm med det formål at planlægge Nordens Tolkien-festival '94. Under mit ophold i svearnes rige benyttede jeg lejligheden til at studere et par bogsamlinger og faldt her over en bog med den lidet flatterede titel: Tolkien och den svarta magin. Interessen blev yderligere skær-pet, da jeg læste omtalen på bagsiden, der kundgjorde følgende: »Särskilt under de senaste åren har det visat sig att de många Tolkiensällskapen (tusentals över hela Amerika och halva Europa, en mängd även i Sverige) har urartat till ett slags KU-KLUX-KLAN med dyrkande av öppet våld, de råaste orgier, alkohol, och narkotikamissbruk. Mord har förekommit, ständiga fall av misshandel, kidnappning och vanhelgande av kyrkor och sakrament. Åke Ohlmarks, mannen som översatt och introducerat Tolkien i Sverige och som i övrigt är internationellt känd som en av de förnämsta Tolkien-experter, avslöjar här i en verkligt ruskig bok hur långt det har gått även i vårt land&laqno; ­ Havde jeg tidligere blot været nysgerrig, var jeg nu fuldstændig »hooked&laqno;. Hvad var dette her for noget?! Var jeg som medlem af indtil flere Tolkienforeninger involveret i en mafia-infiltreret verdensomspændende organisation?! Denne »afslørende&laqno; bog måtte bestemt læses! ­ Og det blev den.

Åke Ohlmarks (1911-1984) indleder sin bog bag om Tolkien med følg-ende erklæring til Gud: »Fader, jag har syndat mot himlen och inför dig... Fader, förlåt mej, ty jag visste inte vad jag gjorde&laqno;. Hermed gør han også lige fra start sit budskab klart: Ved at oversætte Tolkien til svensk og drage land og rige rundt for at holde foredrag om Tolkien og hans verden har Ohlmarks selv syndet mod Gud, thi Tolkien og hele hans fanskare står i Mørkets tjeneste, og hans bøger er Satans værk. Så er dagsordenen sat ­ Lad det være sagt med det samme: Dette er en chokerende og dybt tragisk beretning!

En skæv start

Inden vi går nærmere ind på dette, bør man dog gøre sig klart, hvad der var baggrunden for Ohlmarks' korstog mod Tolkien. Han og Tolkien var fx uenige om visse dele af Ohlmarks' oversættelse af Härskarringen, som Ringenes Herre kom til at hedde på svensk ­ Eksempelvis så Ohlmarks sig nødsaget til at ændre ordet »hobbit&laqno; til »hob&laqno;. I et brev til Tolkien fremhævede han, at »hobbiter&laqno; ville få »vannsinniga idéassociationer som antisemiter, banditer, hamiter, hurriter, isra-eliter, panditer, semiter, etc.&laqno; Lidt tvivlende tillod Tolkien Ohlmarks denne over-sættelse. Værre var det, at Rivendell ved en misforståelse blev oversat til »Vat-nadal&laqno; (Ohlmarks begreb ikke, at »riven&laqno; betyder »kløvet, delt&laqno; men antog det for at være en form af »river&laqno;, »flod&laqno;), eller at Ford of Bruinen blev til »Björna-vad&laqno;, og the Mountains of Lune til »Månbergen&laqno;! (antagelig pga. fransk »lune&laqno; = »måne&laqno;). Den værste fejl er måske kapitlet »Slaget på Pelennors slätter&laqno;, hvor Éowyn dræber en nazgûl. I Ohlmarks' oversættelse står der flere steder »han&laqno; i stedet for »hon&laqno;, hvorved en svensk læser får det indtryk, at Ringånden dræbtes af Merry og ikke af Éowyn! ­ Endnu den dag i dag findes der mere end 5000 regulære oversættelsesfejl i den svenske udgave! Alligevel modtog Åke Ohl-marks Svenska Författarfondens store oversætterpris på 10 000 kr. ­ specielt for sin oversættelse af Ringenes Herre! Karl G. Johansson beskriver i et forord til sin nyoversættelse af Heimskringla fra 1993 Ohlmarks således: »Ohlmarks var inte rädd för att använda ett svenskt ordförråd som i sina bästa ögonblick speglar sagornas språk. Han kunde klämma i med ordentliga grovheter om sagornas språk krävde detta. Ofte går han dock till överdrift och stilnivån går i berg- och dalbana igenom hela texten. Ohlmarks är enligt min uppfattning faktiskt ofta nog så gammaldags som Emil Olson [oversætteren af den klassisk svenske Heimskringla 1919-26]. Ja, ibland rent av mer gammalmodig. Han strävar snarast medvetet efter ålderdomlighet, ibland med rent parodisk effekt. När Ohlmarks till exempel inte kunde finna lämpliga ord, framför all i skaldedikterna, tillverkade han helt frankt nya, vilka utan kunskaper i ordbildning och ords historia blir fullständigt obegripliga för läsaren&laqno;. Allerede i 1957 skrev Tolkien (brev nr. 204): »Dr Ohlmarks is a conceited person, less competent than charming Max Schuchart [den hollandske oversætter], though he thinks much better of himself&laqno;. Hvor godt Ohlmarks tænkte om sig selv, kan måske illustreres af det faktum, at han oversatte Koranen til svensk ­ uden at kunne arabisk! Hvordan han bar sig ad? Tja, heldigvis fandtes der jo en engelsk udgave, som han kunne bygge på...

Tolkien skulle dog få sig endnu et chok, da den svenske udgave forelå i 1959. Ikke alene var oversættelsen fyldt med fejl, bogen indeholdt også uden hans vidende et forord, hvor Ohlmarks beretter om »Tolkiens vetenskapliga karriär, hans tungt vägande fackliga skrifter, hans kända roll som sagoberättare för sina barn, hans tänkbara inspiration i fornnordisk, anglosaxisk, irisk och dualistiskt-parsistisk litteratur, liksom delvis också i den europeiska makt- och personkonstella-tionen under och efter Andra världskriget&laqno;. I breve (nr. 228-29) til sin britiske for-lægger skrev Tolkien: »Who is Who is not a safe source in the hands of foreigners ignorant of England. From it Ohlmarks has woven a ridiculous fantasy. Ohlmarks is a very vain man (as I discovered in our correspondence), preferring his own fancy to facts, and very ready to pretend to knowledge which he does not possess. He does not hesitate to attribute to me sentiments and beliefs which I repudiate&laqno;.

Det følgende er uddrag af Ohlmarks' tekst oversat og kommenteret af Tolkien selv (fremhævet tekst = Ohlmarks): »It is hard to believe that the deep-rooted native-born hobbit from Middle South England (...) would feel very much at home [in Leeds]. Inauguration into the Anglo-Saxon chair in Oxford was for him like coming home again from a trial expedition up to the distant 'Fornost'&laqno;. ­ »This is O[hlmarks]'s first serious piece of presumptuous impertience (...) I was devoted to the University of Leeds, which was very good to me, and to the students, whom I left with regret. The present students are among my most attentive readers, and write to me (especially about the Appendices). If O's nonsense was to come to the notice of the University it would give offence, and O would have to publicly apologize. As for 'Fornost', a glance at the book would show that is it comparable rather to the King's mounds at Old Uppsala than to the city of Leeds!&laqno;

»The professor began by telling tales about it [Middle-earth] to his children, then to his grandchildren; and they were fascinated and clamoured for more and still more. One can clearly see before one the fireside evenings in the peaceful villa out at Sandfield Road in Headington near Oxford (...) with the Barrowdown or Headington Hills in the rear and the Misty Mountains or the 560 feet high Shot-over in the background&laqno; ­ »!! This is such outrageous nonsense that I should suspect mockery, if I did not observe that O is ever ready to assume intimate know-ledge that he has not got. I have only two grandchildren. One 18 who first heard of the book 5 years ago. The other is only 2. The book was written before I moved to Headington, which has no hills, but is on a shoulder (as it were) of Shotover.&laqno;

»The Ring is in a certain way 'der Nibelungen Ring'&laqno; ­ »Both rings were round, and there the resemblance ceases&laqno; ­ »(...) which was originally forged by Volund the mastersmith, and then by way of Vittka-Andvare passed through the hands of the mighty asar [Æsir] into the possession of Hreidmar and the dragon, after the dragon's fall coming to Sigurd the dragonslayer, after his murder by treacher-ous conspirators coming to the Burgundians, after their death in Atle's snake-pit coming to the Huns, then to the sons of Jonaker, to the Gothic tyrant Ermanrik, etc.&laqno; ­ »Thank heaven for the 'etc'. I began to fear that it would turn up in my pocket. Evidently Dr. O thinks that it is in his. But what is the point of all this? Those who know something about the Old Norse side of the 'Nibelung' traditions (mainly referred to since the name-forms used are Norse) will think this a farrago of nonsense; those who do not, will hardly be interested. But perhaps they are also meant to conclude that Dr. O also has 'mästerskap'. It has no-thing whatsoever to do with The Lord of the Rings. As for Wayland Smith being a Pan-type, or being reflected both in Bombadil and in Gollum: this is sufficient example of silly methods and nonsensical conclusions of Dr. O. He is welcome to the rubbish, but I do not see that he, as a translator, has any right to unload it here&laqno;.

»Here [in Mordor] rules the personification of satanic might Sauron (read perhaps in the same partial fashion [as other identifications Ohlmarks has made] Stalin)&laqno; ­ »There is no 'perhaps' in it. I utterly repudiate any such 'reading' which angers me. The situation was conceived long before the Russian revolution. Such allegory is entirely foreign to my thought. The placing of Mordor in the east was due to simple narrative and geographical necessity, within my 'mythology'. The original stronghold of Evil was (as traditionally) in the North; but as that had been destroyed, and was indeed under the sea, there had to be a new stronghold, far removed from the Valar, the Elves, and the sea-power of Númenor&laqno;.

20 år senere, da han skrev Tolkiens arv, stod Ohlmarks fast på sit stand-punkt: »Efter allt vad jag läst sen dess är jag faktiskt än i dag beredd at skriva under vartenda ord i detta. Det bara är så, det kan inte vara på något annat sätt&laqno;.

Nu rabler det!

Til Ohlmarks' store skuffelse ville Tolkien aldrig tage imod ham trods flere forsøg på at arrangere et personligt besøg. Og dét selv om Ohlmarks jo var manden, som havde introduceret Tolkien i Sverige, viet en stor del af sit liv til dennes værk! Ohlmarks er antageligt blevet dybt såret over dette, og da han også blev nægtet at oversætte Silmarillion, blev det formentlig dråben, der fik bægeret til at flyde over.

Allerede i 1973, umiddelbart efter Tolkiens død, lå vanviddet og simrede lige under overfladen. Ohlmarks udgav det år verdens første biografi over Tolkien, hvor han giver et forbløffende detaljeret billede af Tolkien, der dog samtidig på mange måder adskiller sig fra Carpenters senere autoriserede biografi. At Ohlmarks i biografien ikke altid er lige så sandfærdig, som han er detaljeret, kommer vel næppe bag på nogen. I 1978 udkom så bogen Tolkiens arv, hvor Ohlmarks begiver sig ud i et forbitret angreb på Christopher Tolkien, som han var raget fuldstændigt uklar med efter farens død: »Och sen kommer efter Tolkiens död hans s k 'storverk', The Silmarillion, utgiven av hans gräslige son Christopher, en sniken f d akademiker som misslyckats som vetenskapare och som tillhör det mest mediokra man kan tänka sej&laqno;. Ohlmarks havde kun mødt Christopher ved en enkelt lejlighed, hvor han troppede op i hans hjem i West Hanney i Oxfordshire for at få et interview. Guy Gavriel Kay, der på den tid hjalp Christopher med at redigere Silmarillion, fortalte på Worldcon 1987, hvordan en svensker havde besøgt dem, og nogle måneder senere fik Christopher tilsendt et manuskript til en bog ­ på svensk ­ hvor Ohlmarks angiveligt afslørede, hvad Silmarillion skulle handle om! Christopher havde naturligvis vægret sig ved at fortælle Ohlmarks noget som helst, men Ohlmarks måtte antageligvis have haft skjult en båndoptager eller muligvis et spionkamera! I hvert fald blev Christopher ille berørt, da han efter megen møje havde fået nogen til at oversætte teksten, og forbød bogens udgivelse.

Med Tolkien och den svarta magin kulminerede hysteriet i 1982. Således fremsætter Ohlmarks, uden yderligere dokumentation, følgende påstand, som han ­ ud fra sit eget navn som en kendt litterat ­ i samme åndedrag og uden at blinke med et øje vender til et bevist faktum: »Hur kunde en mästare som C.S. Lewis redan i oktober 1955 (...) på ett så braskande sätt höja Tolkiens ring-saga till skyarna? Visst, han var Tolkiens bäste och närmaste vän, den ende av hans kamrater i skyttegravarna 1916 som kommit levande hem från kriget, ledare av hyll-ningskören bland Inklingarna. Men ändå? En vän til mej, en skicklig och högt an-sedd kritiker med större rent skönlitterär beläsenhet än jag själv, hjälpte mej att lösa gåtan. Som så många andre hade även han lagt märke till de djupgående stilistiska skiljaktigheterna mellan ringsagans bok II-VI och Tolkiens övriga verk, som bevislig-en är hans egen produktion. Jag hade laborerat med tanken på en tolkiensk överarbet-ning av en annan persons text ­ min vän vände upp och ner på idén och gissade på en grundlig omarbetning och hyfsning av ett tolkienskt original. Och denne man, som trots allt gjorde (ett slags) litteratur av trilogien, kan ju ha varit just C.S. Lewis, så oerhört överlägsen Tolkien själv som psykolog, intrigskapare och språkmästare. I så fall har Lewis recenserat sig själv, och vad värde en sådan 'recension' har säger sig ju automatiskt. Då löses också gåtan om hur Lewis på så rekordsnabb nolltid hann läsa igenom och begrunda tvåtusen sidor text ungefär samtidigt som de kom ut&laqno;.

Og han fortsætter i samme dur: »Ytterligt löjeväckande var också hans [Tol-kiens] ideliga påstående att han mottagit inspirationen till trilogin direkt från Gud själv, på övernaturligt sätt, att han ensam bland världslitteraturens figurer saknade varje som helst förebild eller ens inspirationskälla i tiden och historien. Han var den store ensamme, Guds utvalde. Det är därför han avfattar sin dravelbok Silmaril-lion som en mässande, predikande bibeltext, Guds ord och därmed punkt. Och än-då kan vartenda barn, som inte är efterblivitt, genast se att Sauron betyder Stalin, Morgoth Marx, gamle kung Théoden marskalk Pétain och Saruman 'den vite' Hit-ler. Tolkien var hitlerbeundrare i början, för SA-Ruhm-an har han snickrat ihop av SA och Rhum, 'ära'. Senare föll ju Hitler, så det måste han låta sin SA-hedersman göra också; den vite frälserängeln bryter hans stav och kastar ut honom ur 'Vita Rådet'. Förstöringen av hans huvudstad Isengård är också en direkt rent oveder-säglig pastisch på Berlins sönderbombande, Orthancs fall på hur Hitlers bunker brakade samman under Reichskanzlei. Hela vår moderna tids persongalleri finns där, till och med Lenin, som porträtteras som förrädaren Lenwe. Churchill blir till Frodo och Aragorn, och det är ingen tillfällighet att de mentalt sönderslagna tol-kienianerna gärna identifierar sig med båda dessa segerhjältar, först den ene, sedan den andre. Piraterna från Umbar är japanerna i Pearl Harbour. Radagast den brune företräder miljöivrarna och deras strävan. Westernesse är USA, Fylke [dansk: Herredet] är England, Rohan är Frankrike, Gondor är den spanska stormakten under Filip II. Gríma Ormstunga är Pierre Laval. Och så vidare och så vidare. Den förste som klart uttalade dette i vårt land var Sven Stolpe i sin lysande, intelligenta anmälan av min Tolkienöversättning. Men många andra har givetvis också sett det, först och främst professor Kocher vid Stanford. Jag förstår att lille Christopher höll på att flyga i luften av helig ilska när han fått någon svenskkunnig att tolka min Tolkienbiografi. Jag hade ju talat om författerkollegor som kämpat vid hans sida, jag hade identifierat hans sagofigurer med politiker under 30- och 40-talen, jag hade förnekat hans gudomliga verbalinspiration, jag hade trott att Silmarillion skulle bli en läsbar och logiskt uppbyggd bok när den blev rena eländet. Om folk trodde på något sådant skulle han ju inte tjäna de miljoner han kalkylerade med och som lett till att han numera lever som skatteflykting, troligen i Monaco&laqno; Desuden beteg-nes Priscilla Tolkien her som »tolkieneriets Cosa Nostras lysande 'gudmor'&laqno;.

At Tolkien skulle sympatisere med nazisterne kan modbevises ved op-slag i Letters of J.R.R. Tolkien (brev nr. 30), hvor han lettere sarkastisk som svar til et tysk forlag skrev følgende udkast i 1938: »I regret that I am not clear as to what you intend by arisch. I am not of Aryan extraction: that is Indo-iran-ian; as far as I am aware none of my ancestors spoke Hindustani, Persian, Gypsy, or any related dialects. But if I am to understand that you are enquiring whether I am of Jewish origin, I can only reply that I regret that I appear to have no ancestors of that gifted people. My great-great-grandfather came to England in the eighteenth century from Germany: the main part of my descent is therefore purely English, and I am an English subject ­ which would be sufficient. I have been accustomed, nonetheless, to regard my German name with pride, and continued to do so throughout the period of the late regrettable war, in which I served in the English army. I cannot, however, forbear to comment that if impertinent and irrelevant inquiries of this sort are to become the rule in matters of literature, then the time is not far distant when a German name will no longer be a source of pride&laqno;.

Imidlertid retter Ohlmarks også skytset mod de »tusindtals&laqno; Tolkien-foreninger. Således fortsætter han ufortrødent: »Den (...) kanske ännu allvar-ligare angelägenheten gäller ett reportage i fjol [1979] i Washington Post. En ung pojke försvann helt plötsligt, uppenbarligen kidnappad. Gärningsmännen var ett antal medlemmar av en kuslig grupp av typen 'tortyrfängelser ock drakar' (...) Pojken hölls sedan 'fången' ock utnyttjades i någon inte närmare beskiven ritual. Pojkens föräldrar engagerade en privatdetektiv, och denne kontaktades en vacker dag av en grupp som kallade sig Tolkiensällskapet [The Tolkien Society i Storbritannien] och kom med vissa påsståenden och ställde vissa krav. Hela atmosfären kring episoden var i hög grad osmaklig (...) En tid senare begick den olycksalige pojken självmord, möjligen som en följd av hans kusliga upplevelser&laqno;. Ohlmarks fortæller også om et par uheldige oplevelser i forbindelse med sin foredragstourné. En »skizofren ung mand&laqno; fra Göteborg kontaktede ham vedvarende for at fortælle ham sin historie om, hvorledes det var gået Frodo og Sams rejsefæller. Selv kaldte han sig »Aragorn&laqno;. Og et »fordrukkent&laqno; medlem af Midgårds Fylking ved navn »Gandalf&laqno; gjorde ikke sagen bedre. Bestemt ikke, da han begyndte at lægge an på Ohlmarks' hustru ­ eller da denne »Gandalf&laqno; ifølge Ohlmarks antændte en brand i Ohlmarks' hjem! ­ I øvrigt havde jeg den udsøgte fornøjelse at møde selveste denne »Gandalf&laqno; ved Midgårds Fylkings jubilæumsfest (omtalt i Athelas 7) ­ og det var en noget ganske anderledes historie, han dér kunne berette...

På flugt fra sin fantasi

Denne bog taler sit eget sprog. Bekymrede mødre der frygter, at deres børn via Tolkien og rollespil dyrker djævlen, eller tror at de er kommet ud i noget kriminelt, bør aldrig se så meget som omslaget af denne bog. Konsekvens-erne kunne blive fatale. Tænk, hvis der virkelig var nogen, der kunne kom-me til at tro bare en lillebitte smule på denne stakkels mands vilde beskyld-ninger, iblandet jalousi og en god omgang litterær selvhævdelse! Men for alle andre kan Ohlmarks' bøger bestemt være interessante objekter i sam-lingen af Tolkien-kritikere. Åke Ohlmarks' »fremmanede spøgelse&laqno;, der vandrede ned gennem Sverige først i 80'erne, er lykkeligvis blevet gennet i jorden igen ­ Og heldigvis har vi da både Kattegat, Øresund og Østersøen til at holde det på afstand!

Det er svært at gøre sig klog på fænomenet Åke Ohlmarks. At han med tiden satte spørgsmålstegn ved den egentlige værdi af sin introduktion af Tolkien i Sverige er måske til at forstå. Men når det kommer til stykket, af-slører de opsigtsvækkende synspunkter nok mere om Ohlmarks selv end om Tolkien og de mange Tolkienforeninger. Så vidt vides tilbragte Ohlmarks sine sidste år i Italien ­ på evig flugt fra sin fantasi om en Tolkien-mafia: »Försök bara mina herrar, ku-klux-klanare, SS-gardister och slavar! Försök, herrar maffiosi, God Fathers och cosanostrageneraler beyond the Sea. Jag kan lova er att det kom-mer att bli värst för er själva. Världen måste vakna ur dette. Sömngångartiden, mordbrandstiden, överfallstiden måste få ett slut. Ett slut nu. Tolkien-fansen förser sina brev med en naiv stämpel som ser ut så här: 'FRODO LIVES'. Well, kanske ännu, men hur länge till? När skall den dag komma då vår fromma önskan 'Flyg, lilla fula fluga, flyg!' verkligen kan följas av en befrielsens suck över att mardrömmen är slut och ett triumferande konstaterande: 'Och den lille flugan flög'?&laqno;

En gåde står dog tilbage: Samtidig med at Ohlmarks i sit »stora vackra stenhus i Valcamonica i Nord-Italien med bland annat et bibliotek på sådär en tjugotusen volymer&laqno; skrev på sine galmandsværker, påtog han sig i 1980 at oversætte David Days Et Bestiarium over Tolkien ­ Hvordan kunne det nu gå til? Svaret svæver i vinden...

Åke Ohlmarks, 1911-1984

Udvalgt litteratur:

Carpenter, Humphrey: The Letters of J.R.R. Tolkien. Unwin Hyman, 1990.

Ohlmarks, Åke: Tolkiens arv. PLUS, 1978.

Ohlmarks, Åke: Tolkien och den svarta magin. Sjöstrands Förlag, 1982.

Tolkien, J.R.R.: Sagan om ringen. Pan, 1992.

Tolkien, J.R.R.: Sagan om de två tornen. Pan, 1992.

Tolkien, J.R.R.: Sagan om konungens återkomst. Pan, 1992.