Lyrik

Stadens hjälte, stadens räddare.

Af Kjell Borgström

12. december 2004

Hagauru lyfter sin yxa,

har han smitt den själv?

Hagaurus yxa är blodig,

dock är det inte av människors röda vätska:

framför hans snabelskoförsedda fötter

ligger drakens huvud

skilt från drakens kropp.



Drakens gap hann bara öppna sig

men inte snabbt nog,

någon eld hann inte slungas ut,

inte heller någon förstenande is,

Hagauru lever ju än,

det gör inte draken,

varken huvudet

eller kroppen.



Åskådarna på långt håll, uppe på muren,

uppe i trädkronorna,

uppe på bergskammarna,

en lättnadens samfällda suck

gemensamt från dem alla.



Hagauru, suckar de alla,

förut var de tysta och stilla, drakhuvudet, folket, Hagauru

alldeles tysta,

alla, alla,

allihop.



Hagauru ler,

stadens styresman,

den högste i rang,

smilar upp sig,

vad annat kan han göra

offentligt?



En gråter,

fortsätter att gråta:

den styrandes

unga syster:

Har hon vunnit eller förlorat?

Är segraren

yxhuggaren Hagauru den bättre?

eller

värre än den fjälliga draken?



Hagauru

yxdråparen,

drakdödaren

fattig, rik?

Människoälskare?

Är han?

Och var draken kanske

den som verkligen var mild?

Eller

ingen?



Kunde draken gråta?

Kunde draken

skona?

Kan Hagauru?

Var kom han ifrån?

Och varifrån draken?



Högt uppe i skyn skiner Solen,

en sommarsol,

en klar sol,

starkare än molnen som behärskar horisonterna,

Finns ögon starka nog att även se

månen mitt på dagen,

även

i Solens starka sken?



Den unga kvinnan gråter länge

rikligt,

senare fortfarande ofta.

Styresmannens närmasta man funderar,

undrar,

Vart tog den unga kvinnans både yngre bröder vägen?

Ingen har sett dem sedan draken först visade sig

och Hagauru.

Av fyra syskon finns endast två kvar:

stadens styresman

och hans syster.



Hagauru hyllas,

en dag.

Sedan:

vart gick han? Sedan?

Varifrån

hade han kommit?